Nedan följer en text om MFF som är skriven av Anja Gatu. Den är en krönika, och din uppgift är att läsa texten och leta efter texttypiska drag. Försök besvara frågan: Vad utgör en krönika?
Agon Mehmetis inträde på Malmös nya Stadion slog ut allt
Han har aldrig smakat rökt ål, men han gillar vad de sjunger. Det är inte så mycket annat att göra, sa han och log rakt ner i golvet. Sången hade rullat, gång på gång över den branta ståplatsläktaren. ”Tunn som en rögad ål, ändå så gör han mål. Agon Mehmeti, Agon Mehmeti.” Det går inte att göra annat än att le, lika glatt som han men lite bredare. Malmös nya fotbollsstadion hade en dryg timmes invigning innan Malmö FF och Örgryte möttes. Men ingenting kunde slå de sista tio minuterna av matchen.
Det fanns så många stora ögonblick under premiärdagen. Invigningar har en förmåga att bli lite töntiga och fånigt pompösa och visst hade den här sina missar – talen var en total kalkon där både Ilmar Reepalu och Bengt Madsens röster försvann i burop respektive supportersånger. Möjligtvis hade det kunnat räddas om det varit bättre ljud i högtalarna, nu gick det inte att höra någonting alls. Det var likadant första matchen i Malmö Arena och det är möjligt att det är svårt att testa och ställa in ljudet innan publiken är på plats.
Utöver den fadäsen gillade jag blandningen av artister och musik, den var lagom opretentiös med Olof Persson ena stunden, hymneb med Fernando Concha den andra och Malmös bästa soundtrack ”Välkommen till Malmö” med Advance Patrol den tredje.
– Bosse är inte här, konstaterade vi när vi sett matchbollen lämnats över mellan MFF-profiler av olika generationer – men så fel vi hade. Visst var Bosse där. Legendaren som skyr offentligheten sprang in med bollen för att göra en symbolisk avspark och det var mäktigt att se hela Stadion stå upp för honom.
Sen kom flaggtifot, inmarschen och en klack som längtat så efter det här tillfället: att få stå på sin Stadion, sin riktiga fotbollsstadion, i sin branta läktare som bildade en kraftfull ljudvägg i grytan som numera är Malmös stadion. Malmös nya fotbollsstadion.
Jag kom på mig själv att längta efter en match med en bortaklack värd namnet – Örgrytes var ambitiös men bestod inte av mer än något hundratal personer – något för MFF-klacken att möta, en utmanare som kan studsa tillbaka med egna sånger och hjälpa till att skapa den där riktig fotbollsgrytan som är som allra bäst när det finns två motståndare även på läktaren.
Sedan följde en match som det inte var så mycket att säga om egentligen. Åtminstone inte de första åttio minuterna och det av en enkel anledning: Jag kommer ändå inte minnas mycket mer än de sista tio minuterna. Stunden då Agon Mehmeti var på planen. MFF hade visserligen tagit över helt efter sitt ledningsmål, Roland Nilsson sa att han var väldigt nöjd med lagets anfallsspel även innan dess och det skulle inte jag ha varit för Edward Ofere åstadkom inte mycket mer än några löpningar och ett antal snedträffar och Jeffrey Aubynn kunde inte ersätta Daniel Larsson.
Men sen. Den rögade ålen kom in och varje steg han tog brände hål i gräset. En kväll som redan innan hade varit stor och speciell växte ytterligare några dimensioner och blev magisk. Agon Mehmeti såg ut att kunna göra mål varje gång han fick bollen. Han är en måltjuv men inte en sådan som gör de billiga målen, som står på rätt ställe vid rätt tillfälle och petar in dem; han är den sortens måltjuv som visst är på rätt plats men som jobbar sig till ett ännu bättre läge och gör mål som är fantastiskt snygga. 2-0 var ett riktigt klassmål. Och han kunde gjort ett tredje, Agon Mehmeti hade ett skott mot Örgrytes kryss som Nathan Coe precis lyckades tippa över.
Och Stadion sjöng, branten ledde sången och den stannade kvar inne på arenan, den blåste inte bort som på gamla Stadion, den stannade och den ekade och den kan mycket väl vara MFF-klackens bästa någonsin. Tunn som en rögad ål. Ändå så gör han mål.
Mehmetis mål störst av allt
Text: Anja Gatu
Publicerad 13 april 2009 22.08 Uppdaterad 14 april 2009 6.47
Anja Gatu - krönika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar